Det är inte det man ser som kostar mest. Det är det man missar.
En skogsägare som promenerar sitt innehav efter en storm hittar de uppenbara skadorna: de stora stråken av vindfällt virke, de röda kronorna på skadade granar längs vägen. Det man missar är de utspridda angreppen längre in, det isolerade trädet i en sluttning som stod fel för vinden, de tidiga angreppen i ett bestånd som ännu ser friskt ut på håll. Enligt Jacob Hjalmarsson, medgrundare av Arboair och den som byggt de analysmodeller som dagligen granskar svenska skogar från luften, är det just de dolda skadorna som gör barkborreskada till ett ekonomiskt problem av en helt annan storleksordning än vad de flesta markägare räknar med.
"Det vi ofta ser är att man vet att det finns skador där man vet att det finns skador," säger Hjalmarsson. "Men man vet inte vad man missar. Tittar man inte över hela innehavet missar man ofta mer än hälften av alla skador. Och även vid fältinventering missar man mellan tjugo och fyrtio procent av alla skadade träd."
Barkborren, framför allt granbarkborren Ips typographus, är en del av skogsekosystemets naturliga kretslopp. Under normala förhållanden är populationerna stabila. Det som förändrar ekvationen är en kombination av faktorer: torra, varma somrar som stressar granen och sänker dess motståndskraft, och vindfällt virke som erbjuder en ostörd yngelplats utan motstycke.
En stående gran är inte försvarslös. Under barken löper kådkanaler, och när en barkborre försöker borra sig in möts den av ett flöde av kåda som kan dränka insekten och täppa igen ingångshålet. En ung, frisk gran med god tillgång till vatten har ett fungerande försvar. En äldre gran, eller en gran som stressat av torka, är mer sårbar. Men ett vindfälle har inget försvar alls.
"Det är som en öppen buffé för barkborren," beskriver Hjalmarsson. "Man lägger sina ägg ostört under barken och kan äta sig mätt utan att trädet kan göra någonting. Det gör att en stor storm sätter igång en biologisk process som kan vara svår att bromsa om man inte agerar snabbt."
Stormen Dave och stormen Johannes slog med brutal effekt mot delar av Sverige under 2024, och 2025 ser på förhand ut att bli en säsong med tidigt varmt väder. Kombinationen av rikliga vindfällen och höga temperaturer är just de betingelser under vilka populationsexplosioner sker.
Skogsvårdslagen är tydlig på denna punkt: efter storm eller angrepp ska skadat och vindfällt virke tas bort från skogen. Gränsen är satt till fem kubikmeter per hektar av liggande eller angripet virke, och ansvaret vilar på markägaren att följa lagstiftningen.
Tanken är enkel. Ju mer angripet virke som ligger kvar, desto fler generationer barkborrar kan produceras och spridas till omkringliggande stående skog. Att låta vindfällena ligga är inte bara en ekonomisk förlust för den enskilde markägaren, det är också en risk för grannarnas skogar.
Men Hjalmarsson är tydlig med att gränsen på fem kubikmeter inte är någon garanti. "Fem kubikmeter kan vara för mycket beroende på läget. Lokalt kan man behöva komma ner ännu lägre för att verkligen bromsa spridningen." Det förutsätter att man faktiskt vet var det angripna virket finns, och det är just den kunskapen som traditionell inventering inte tillförlitligt ger.
Ta en skogsägare med hundra hektar produktiv skogsmark. Vid ett barkborreutbrott som berör en till två procent av innehavet rör det sig om ungefär 350 till 700 kubikmeter virke i riskzonen. Räknar man med 800 kronor per kubikmeter för granvirke är det ett virkesvärde på 280 000 kronor i de värst drabbade träden.
Problemet är inte de träd man hittar. Det är de man inte hittar.
Om traditionell fältinventering missar tjugo procent av de skadade träden på den fastigheten, innebär det att 70 kubikmeter med aktiva angrepp lämnas orörda. De träden producerar nästa generations barkborrar. Vid varmt väder kan populationen växa fem till tio gånger på en enda säsong. De 70 kubikmeter man missade i vår kan, i ett ogynnsamt scenario, ha genererat 350 till 700 kubikmeter nya skador till nästa sommar. Det är ytterligare 280 000 kronor i förlorade värden, och räkningen börjar om.
"Det är det kumulativa som är farligt," säger Hjalmarsson. "Man städar alltid upp det värsta och tror att man har kontroll. Men under ytan har man en underliggande spridning som man aldrig ser förrän det är för sent."
Det Arboair gör är att flyga drönare över skogsinnehavet och samla in bilder med en upplösning om två till tre centimeter per pixel. Det är en skillnad mot satellitdata på tio meters upplösning som är svår att överskatta: den informationstätheten är det som gör att AI:n kan göra distinktioner som är omöjliga från rymden.
"Vår AI kan se skillnad på friska träd, skadade träd och döda träd," förklarar Hjalmarsson. "Det fungerar även för tall, inte bara gran. Och vi kan snabbt hitta alla vindfällen och toppbrott i en skog, vilket är kritiska fynd för att skydda den stående skogen."
En analys av hundra hektar kostar ungefär 6 000 kronor inklusive datainsamling. Om markägaren kan flyga in sin egen drönardatan kan kostnaden pressas ner till 2 290 kronor. I förhållande till de värden som en oupptäckt population av barkborrar kan förstöra under en enda säsong är det en investering med en tydlig kalkyl.
En inventering från luften ger mer än en lista på skadade träd. Den ger en prioriteringsordning. Vilka bestånd är lönsamma att åtgärda och vilka är det inte? Vilka vindfällen ligger inom de gränser som skogsvårdslagen kräver att man hanterar? Var finns de tidiga angreppen som ännu inte syns tydligt men som befinner sig i riktning mot frisk skog?
"Man kan direkt se vilka områden som ska plockas bort enligt lagen och vilka som är lönsamma att ta ut," säger Hjalmarsson. "Och om man analyserar över tid får man en god bild av hur spridningen rör sig på fastigheten. Då kan man börja planera skogen för att bli mer motståndskraftig, inte bara reagera."
Det handlar, i grunden, om att byta position i relation till skadorna. Att gå från att hantera det man av misstag råkar hitta, till att ha en faktisk karta över vad som pågår och vad som är på väg att hända.
Stormen Dave och stormen Johannes lämnade virke i skogen. Den kommande varma säsongen ger barkborren ideala betingelser. För den skogsägare som i år beslutar sig för att inventera hela innehavet, inte bara de uppenbara stråken, är frågan inte om det finns mer skador än man vet om. Frågan är hur mycket mer.